Ibland låter man dagen bara gå och gör ingenting. Det blir så av sig självt. Man bara hasar runt eller bara ligger där och tillslut är fönstren svarta igen likt föregående natt. Känslan är märklig, mycket märklig. Man är i en dimmig bubbla, avskiljd, avskärmad. Skulle det ringa på dörren skulle det göra en förskräckt. Det känns som om man absolut inte är kapabel att sträcka sig ur bubblan för att vare sig tala eller lyssna. Alla yttre intryck blir förvirrande och uppförstorade och tillslut finns även en bubbla mellan ens egen tanke och kropp. "Jag måste fixa det där nu", men det kopplar inte så det skulle kunna bli någon handling. Långsamt lägger man sig ned igen och ögonen ser egentligen inte och öronen hör inte.
Tillslut lättar det upp en del. Tankarna skärps något och själen sträcker sig efter musik. Små vackra toner börjar leka lite, ömt smekande melodier kryper fram från under täcket. Den lågmalda midnattssymfonin kittlar sinnena lätt lekfullt med en flöjt som stigit upp och nu svävar ovan allt. Ögonen klarnar och tonerna jagar allt mer runt i hjärtats kammare som jagade av trumslag, ja, snart är musiken en marsch genom kroppen. En marsch som vill ut genom läpparna, men timman är för sen för arior eller joddlingsupptåg. Alldeles för sen. Jag bara njuter en stund istället. Jag vilar vingarna nu, sjunger vidare imorgon, en kärlekssång i det vita ljuset.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar